Detta är tydligen den gällande principen. Igår kändes allt uppåt och positivt. Jag hade klarat av att flytt-röja i ett par timmar och tyckte jag var jätteduktig. Idag är alt tvärtom. Allt bär mig emot. Jag har inte gjort något nyttigt på hela dagen, förutom att vara ute med hundarna. Bara väntat på att tiden ska gå – jävligt tragiskt, rent ut sagt.
Det blir ett kryss i lägsta gradnivån på mitt Mood Chart.
Hej vänner! Förlåt min bloggtystnad, men det beror nog på att jag haft lite annat för mig på sistone. Jag har lyckats tvinga igång mig att plugga lite, och förbereder min flytt från lägenheten till radhuset. Om ni visste vad jag längtar!
Kärleken ligger väl ungefär på samma nivå som bloggen, tyvärr. Det vilar nog en förbannelse över mig, jag är och förblir ensamvarg.
Vad gäller medicinerandet, ser jag med visst hopp på läget. När jag träffade läkaren för drygt en vecka sedan, tyckte hon att jag var ovanligt ”kontaktbar”. Kanske börjar Abilify verka. Något som jag inte berättat, varken för er eller för vården, är att jag bestämde mig för att göra ett nytt försök med Lamictal, och således började sätta in den själv på en låg dos. Jag hade tabletter kvar sedan tidigare, och eftersom min läkare försökt få mig att testa Lamictal igen, tänkte jag att hon nog inte skulle bli arg. Hon blev bara lite sur över att jag inte ens kontaktat dem för att berätta vad jag tänkte göra, men tyckte att jag kunde gott fortsätta nu när jag väl börjat.
Men att sätta in mediciner på egen hand är förstås inget jag rekommenderar. Detta var ju ett specialfall – jag visste att jag tål Lamictal, jag visste vilken dos man skulle börja med och jag visste att läkaren ville att jag skulle testa igen.
Jag tycker mig krypa sakta, sakta uppåt, som en snigel i uppförsbacke. Men uppåt går det!
Kram på er!
Det går lite trögt med kärleken. Tråkigt nog. Jag lyckas inte riktigt leva upp till de förväntningar som ställs på mig, och som vanligt har jag kastat mig in i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Det känns som att vi är alltför olika, även om han är väldigt förstående angående min problematik.
Håller på att läsa en ny bok om bipolaritet, Bipoläroboken, och där står lite ruggiga siffror om Bipolär II. 75% av ens sjukdomstid tillbringas i depression. Inte undra på att livet känns för jävligt för det mesta. Jobbigt också att veta att deppen antagligen kommer förfölja mig hela livet. //L
Så har det äntligen blivit månadsskifte och alla pengar ska rulla in. Men tji fick jag… vad som kom var en sjuklön som knappt täcker räkningarna och ett besked från Försäkringskassan att jag inte får några pengar av dem förrän tidigast om fem veckor. Gissa om jag svär över min läkare samt terapeuten som försatte mig i denna situation!
Hur f..a ska jag överleva? Jag får nattsvarta tankar bara av att känna denna ekonomiska press. //L
Idag, kära vänner, insåg jag hur mycket jag egentligen kostar er. Jag skulle hämta ut min månadsförbrukning av mediciner och hela kalaset slutade på 3 278 kr. Det blir över 39 000 kronor på ett år. Av detta betalar jag själv 1 800. Kvar för samhället att betala är drygt 37500 kronor.
Då kan jag inte undgå att undra om det verkligen är värt pengarna. Hur ofta har jag inte ifrågasatt medicineringen, och känt att den inte uppfyller förväntningarna? Och hur många är det inte som går i samma tankar som jag – som provar preparat efter preparat men ändå inte blir mer än marginellt bättre? Egentligen kanske psykiatrin endast är en kostsam lek såväl med människors fysiska hälsa, som deras psykiska. Eller? //L
Har tillbringat mina första timmar på vad som heter Grön Rehab – ett vuxendagis förlagt till ett växthus med omgivande marker. Tanken är att jag ska tillbringa några timmar per vecka där, för att få lite omväxling och träffa människor. Det ska också indirekt leda till att man så sakteliga kan återvända till sitt arbete.
Först när jag var där på besök, var jag rätt så anti. Kände att här går jag med 6,5 års högskolestudier och ska börja pyssla med plantor och trädgårdsarbete. Men så tänkte jag att ”nej, nu ska vi inte vara såna, utan vara POSITIVA.” Jag ska ge det en chans, åtminstone.
Mycket riktigt, pysslandet började redan idag, första dagen, och jag flätade ett fruktfat av tunna grenar. Det står nu och glänser på köksbordet med lite blandad frukt på. Det blev en fin blandning av grenar i olika färger och jag känner mig riktigt stolt.
Inte stolt för att det är så otroligt vackert, utan för att jag klarade av att uppbåda nog med jävlar anamma för att klara av det. Det var nämligen rätt så klurigt innan man kom på hur man skulle gå till väga, och vid ett tillfälle gav jag upp och var beredd att slänga pinnjävlarna genom växthusväggen.
Men när jag suttit där och stirrat på det bara påbörjade fatet, tänkte jag att ”nej, inte sjutton ska några pinnar få vinna över mig!”.
Så då plockade jag fram mitt gamla jag och fokuserade till 100 %. Pratade inte med någon utan bara flätade, flätade och klippte grenar. Och vips, så var det klart! 
Det var en underbar känsla att ha vunnit över sitt eget missslyckande! //L
Ännu en vacker, solig söndag… Tyvärr den sista för den här säsongen ute vid hundklubben. Ett sorgligt avsked, eftersom söndagsträningarna alltid tillhör en av veckans höjdpunkter. Det var lite tungt att packa ihop alla saker och säga Tack och Hej till alla, och inse att nu kommer söndagarna bli som vilken annan veckodag som helst igen. Samma gamla tradiga dagsrytm… //L
Eftersom det ju inte är tillräckligt illa bara med bipolariteten, så har jag ju även diagnosen Borderline Personlighetsstörning, eller Emotionellt Instabil Personlighetsstörning som det heter på modernska.
Nu har ju pojkvännen suttit och läst dess otäcka kriterier och blivit lite orolig för allt elände jag skulle kunna ställa till med i vårt förhållande, så då började jag själv också se över kriterierna igen. Jag har inte gjort det på länge, men nu på sistone tycker jag att BPS-diagnosen har lyfts fram mer i mina sjukintyg igen och då ville jag färska upp minnet lite.
Då ser jag att det finns några kriterier som jag inte alls känner igen mig i, och börjar plötsligt ifrågasätta hela diagnosen. Jag tänker ta upp det med läkaren nästa gång jag ska dit… jag vill minsann inte vara etiketterad som bordis, utan att verkligen vara det!
//L
I morse hade vi möte; jag, facket, arbetsgivaren och kommunrehab. Det var lite olustigt till en början, eftersom jag hade det förra mötet och dess ruggiga ultimatum i färskt minne (”Säg upp dig eller bli uppsagd!”). Kanske hjälpte det lite att fackrepresentanten var med, men han satt mest tyst och bara följde samtalet. Jag hade kanske önskat lite mer action från hans sida, men jag vet ju inte hur man brukar göra i sådana här sammanhang.
Det slutade i allafall som ett bra möte, och jag känner att vi satte upp realistiska mål. När min nuvarande sjukskrivning går ut siste november, ska jag arbeta 25% och plugga 25% med lön, samt fortsätta vara sjukskriven 50%. Nu har jag ju inte pratat med läkaren om det, men jag har svårt att tro att hon skulle opponera sig. Snarare tvärtom, att hon tycker att 50% sysselsättning blir för mycket, men det tänker jag strunta i i såfall.
//L