Om Min Blogg
Välkommen till en blogg som jag hoppas ska bli något utöver det vanliga. Tanken bakom är att den ska fungera som en mötesplats för människor med psykisk sjukdom, för oss som flyter lite ovanpå, eller kanske utanför, samhällets ramar… För oss som försöker överleva med kanske endast en tunn förankring i det som kallas Verklighet.
Jag vill inte vara ensam skapare på denna blogg, utan min förhoppning är att andra också ska vilja skicka material till mig som sedan kan läggas ut. Det kan naturligtvis vara kommentarer till det jag själv skrivit, men också helt egna inlägg, tankar, dikter och friare texter.
Det är ingen nyhet att människor som lider av psykiska åkommor ofta är enormt konstnärliga. Många bearbetar sina upplevelser genom det skrivna ordet eller genom bildskapande, och jag hoppas även kunna ge plats för detta mycket kreativa behov.
Med Näckrosdammen vill jag skapa en mötesplats där vi kan stötta varandra när livet känns tungt, men också en oas för att sprida glädje de dagar då solen lyser!
Kommentarer till material som ligger ute lämnas längst ned på sidan, och om du vill bidra med eget fristående material skickar du det till libellule@mail.com. En självklarhet är förstås att era kommentarer och bidrag respekterar individen och inte har ett olämpligt eller stötande innehåll. Och, sist men inte minst, eftersom det är jag som står som ansvarig för bloggen förbehåller jag mig rätten att välja de bidrag som jag anser mest lämpade att lägga ut.
Och jag som sitter här med fingrarna på tangentbordet – vem är jag? Jag har synts till på lite olika forum under namnet Libellule, vilket är franska för ”trollslända”. Jag är en snart 40-årig tjej (har fortfarande svårt att kalla mig ”kvinna”, men fråga mig inte varför), som vissa dagar, de där dagarna då livet mest går i gråtoner, mest känner mig som en ensam toktant. Jag har gjort mina turer fram och tillbaka inom psykiatrin under de senaste två och ett halvt åren, och har hunnit uppleva sådant som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Innan dess förde jag ett ”Svensson-liv” med familj, hus, fast jobb och husvagn – ett liv som jag trodde låg ljusår ifrån vår stads slutna, psykiatriska avdelning. Men Ödet ville annorlunda, och nu kämpar jag för att komma tillbaka. Tillbaka till Verkligheten.
Välkomna! /Libellule
Juni 23rd, 2008 at 9:28 em
läste nu ikväll vad du skrev på viska om tankestopp
detta är precis det jag ”lider av”
härligt att hitta nån som vet vad man talar om
som du kanske minns sände jag ett PM åt dig på bipolära forumet
mvh, Fredrik
hoppas på att få höra av dig
Juni 24th, 2008 at 3:48 em
Hej Fredrik!
Kul att du har hittat hit! Tyvärr har bristen på energi även förgiftat min blogg, så kvalitén har nog sjunkit rätt rejält sedan jag senast var inlagd. Jag är glad att jag överhuvutaget har några läsare kvar.
”Tankestoppen” har jag nu fått veta av läkaren beror på svår depression. Eftersom jag tidigare haft psykotiska syntom, trodde jag att detta var det också, men så var det tydligen inte. Bra eller dåligt? Vet inte… Vilket är svårast att behandla – depp eller psykos? Just nu är jag tydligen immun mot allt vad behandlinge heter.
Jag var inte medveten själv om att jag var deprimerad, jag trodde att man var det endast om man var självmordsbenägen. Men man lär så länge man lever.
Jag hoppas du trots allt mår skapligt och har en fungerande vardag!
Kram!
//Libellule
Juli 19th, 2008 at 1:57 em
Oerhört skönt att veta att nå´n av oss `tokar´verkligen tar initiativ att skriva om hur det kan se ut i vår vardag. Har en ruggigt mörk period nu där jag ständigt försöker övertyga mej själlv om att ja faktiskt har bestämt mej för att ja VILL leva. Ser fram emot att följa din blogg. Kram C
September 30th, 2008 at 11:48 fm
Är det möjligt att jag äntligen hittat någon som gör en enkel blogg där jag kan få komma i kontakt med lika sinnade .Mer eller mindre ”tokiga” Är det fler än jag som hamnat mellan stolarna. Med diagnos för sjuk för att jobba men just nu friskare än någonsin. Vill inte sitta hemma och glo.Alla har vi olika strategier för hur vi hanterar vår sjukdom . Jag äter inga mediciner,de är inte för mig. Jag kör KBT med mig själv och det funkar än så länge.
Oktober 2nd, 2008 at 8:06 em
Hej, Cecilia! Vad roligt det är när nya hittar hit… till denna mycket enkla blogg som ibland går på högvarv, ibland verkar stendöd. Men är man manodepp så är man. Och visst finns det ett gäng mer eller mindre tokiga som tittar in här.
Jag blir alltid lika imponerad av er som inte medicinerar. Men det gör ju att jag har ett mål att eftersträva, och sägs det inte att den dag man inte längre har några mål, då är man slut som människa?
//L