Näckrosdammen

Jag har inte haft gummistövlar sedan tolvårsåldern, säkert. Först var det så att tönt-faktorn var för hög – nuförtiden ska man ju ha såna där käcka GoreTex-kängor som andas och håller tätt samtidigt – sedan när jag blev sjukskriven var det plötsligt priset som kändes för högt i relation till den sorts skobeklädnad man fick.

Men nu är jag trött på att klafsa omkring i skogen med hundarna, och vara kall och genomblöt redan efter en halv kilometer. Så från och med idag är jag den lyckliga ägaren till ett par svarta gummistövlar med högt skaft och ulligt foder, à 249 kronor.

Och trots att regnet öste ned, var långpromenaden en njutning. Aldrig mer ska jag behöva kliva i ett par dyngsura skor som inte ens hunnit torka sedan gårdagens strapatser! Klart att rekommendera!
//L

Eftersom jag nu är nybliven ägare till en kamera, har jag bestämt mig för att snickra ihop en liten hemsida. Men det blir INTE en sida om psykiatri och livets elände, utan om ett av dess stora glädjeämnen: mina hundar!

Det är inte helt lätt – jag måste lära allt från grunden – men jag har ingen tidspress på mig. Det får ta den tid det tar, och det är lite mysigt att sitta och pilla med nu när kvällarna börjar mörkna.
//L

Jag lyckades ta mig ur knipan med uppfödaren på ett någorlunda bra sätt, tror jag, och jag slapp faktiskt ljuga. I full panik ringde jag allas vår Janet och bad henne om råd, och hon ansåg inte att det var något problem att ta tillbaka en intresseanmälan. Dessutom kunde jag säga till uppfödaren att jag tänkt till och diskuterat med henne, och kommit fram till att min yngste hund fortfarande är såpass valpig, att ytterligare en ung hane skulle vara ohanterbart.

Minnet av hur jag satt och tittade på bilderna av valpen har vagt kommit tillbaka, men mailet jag skrev är fortfarande höljt i ett grått töcken. Undrar just vad minnesluckan beror på. Säkert flera faktorer, och det är säkert mitt eget fel, det mesta av det. Jag sov för lite dygnet innan, jag äter för lite kolhydrater och jag tog för mycket medicin. Jag misstänker i synnerhet att det var Zyprexan som ställde till det, eftersom jag aldrig tidigare haft sådana här blackouter.
//Libellule

Fy farao vad otäckt! Jag har för första gången drabbats av minnesförlust! När jag öppnade min mail idag fanns där flera svar på mail jag skickat och som jag nu inte har det blekaste minne av! Och det värsta av allt… jag hade mailat en uppfödare och visat intresse för en valp! När hans svar kom och han bad mig ringa honom hade jag inte den blekaste aning vad det handlade om, utan det var först när vi pratade som det gick upp för mig att jag frågat om en av deras valpar. Detta måste ha skett igår. Vad ska jag ta mig till??
//En panikslagen Libellule

Åtminstone när man ska sitta och köra till tävling 40 bort, och tillbaka på samma dygn. Jag sov nog bara tre timmar under hela resan, plus att jag tävlade med den ena av mina hundar. Det var först sista halvtimmen på hemresan som jag kände att armarna började domna av att hålla i ratten. Men jag hade dopat mig med lite extra anti-depp, olydig patient som jag är.

Min dotter ville absolut följa med, och vi passade på att besöka havet innan vi åkte hem. Härligt! Sedan ville hon köpa Mamma Mia när vi gjorde ett snabbstopp för att tanka, och sedan dånade det ut gammal ABBA-nostalgi i bilen hela vägen hem. Undrar om det var därför hundarna flåsade så, för det absolut inte på grund av värmen. Vi körde ju på kvällen, hmm…

När jag till slut kom hem tryckte jag i mig en handfull mediciner, inklusive Zyprexa, för att få kroppsmaskineriet att göra tvärhalt. Sov sen i tolv timmar – underbart!

Tävlingen gick bra, och jag är en oerhört stolt hundägare idag. Nu närmar vi oss utprovningen i Mora till rehab-hund, och det blir lite pirrigare. Jag önskar dagarna kunde gå fort, fort, så det blir snabbt blir dags att åka!

Kram till er alla!
//Libellule

Ja, domaren på hundutställningen tyckte helt klart synd om mig när jag skulle visa min busiga ettåring i ringen. Som ”handler” (utställare) var jag rena katastrofen. Jag hade bestämt mig för att klara mig utan extra lugnande, något som jag ångrade när det plötsligt var vår tur att komma upp inför domaren.

Jag känner mig ändå nöjd med resultatet – kunde inte förvänta mig några stora framgångar med tanke på vår bristande erfarenhet. Men efteråt kom en amerikansk domare/uppfödare fram och berömde den yngste av mina hundar, och sa att han säkert skulle ha vunnit sin klass om jag hade visat upp honom bättre. Det kan man kalla plåster på såren! Så nu är det bara att jobba vidare, att skaffa sig mer erfarenhet.
//Libellule

Det blev en sväng hem iallafall. Skönt att komma in i lägenhetens svalka för en stund.

Idag har jag fått min första fulla lön på säkert ett års tid. Jag skulle ju egentligen vara sjukskriven, men eftersom det inte är någon risk att jag ska utskickad i arbete av min arbetsgivare såhär mitt i sommaren, gick min läkare med på att låta mig vara friskskriven över sommaren.

Och det innebär pengar! Och shopping! Oj, vad det har kliat i fingrarna idag. Jag har nog handlat för runt fyratusen. Men det var inte bara skräp, utan där ingick en kamera. Och det är det väl helt naturligt att man köper om man inte har någon?

Men visst, hypomanin styr fortfarande över mitt liv. Jag är som en tidsinställd bomb, eller kanske snarare som sumpen i kokkaffe; sur, stressad, lättirriterad och asocial. Om mina barn vill umgås, t.ex. spela kort, krävs det en enorm ansträngning för att fokusera på spelet istället för att låta tankarna bara fladdra omkring som en gardin i vinden.

Men hör och häpna: idag ringde läkaren från jouren för att kolla hur det har gått för mig! Helt spontant, utan att bli ombedd eller ha någon plikt över sig att göra det. Det kändes riktigt skönt att hitta någon som verkar bry sig på allvar. Tyvärr är han bara underläkare, så jag kan inte räkna med att få bli stadigvarande patient hos honom än.

Resultatet blev att han fick mig att hämta ut mer Zyprexa – att ha som akutmedicin. Jag sov äntligen en hel natt (natten till idag), så kanske, kanske är det på väg att vända, tack vare Zyprexan. Jag skulle gärna fortsätta med den för att få sova ostört, men är sååå himla rädd för att bli fast på den medicinen.

Läkaren skulle också skicka en ”röd lapp” till öppenvården, om att jag måste få en tid hos överläkare snarast. Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer.
//Libellule

För några veckor sedan var jag med om något väldigt otrevligt. Jag skulle för en kort stund hantera en annan klubbmedlems hund, och då föll det sig så illa att han råkade bli skadad. Jag kan inte riktigt gå in på vad som hände och hur det gick till, men det hela får mig att må mycket dåligt. Hunden har fortfarande inte återhämtat sig, utan har fått en infektion i senan – något som kan innebära långdragen rehabilitering.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Alla klubbmedlemmar, inklusive hundens ägare, är jätteschyssta och säger att det kunde ha hänt vem som helst, men jag kan inte skaka det av mig. Jag går om och om igen igenom i tankarna vad som hände och vad som gick fel, och är livrädd för att denna unga, mycket lovande hund ska få bestående men. Isåfall vet jag ärligt talat inte vad jag tar mig till. Självföraktet riskerar att ta överhanden totalt, och det ligger nära till hands att koppla ihop mina psykiska problem med den otursamma hanteringen. På vilket vis brast jag i uppmärksamhet? Gjorde jag något som ingen annan skulle ha gjort?
//Libellule

Ja, för en gångs skull ska jag föregå med gott exempel och vara en lydig patient. Jag har gått med på att ta Zyprexa i några dagar för att komma tillrätta med hypomanin. Viss bättring blev det väl utav den medicinjustering vi gjorde, men barnen klagar fortfarande på att jag verkar stressad och irriterad. Och jag vaknar fortfarande mitt i natten och får gå upp för att ta mer Stilnoct. Inte så lyckat, så när läkaren ringde igår för att kolla läget, sa jag OK till att testa Zyprexa för att få bukt med hypomanin.

Matnojan håller i sig, och jag försöker tyvärr minska ned ännu mer på maten. När jag är så här hypad behöver jag ändå inte äta speciellt mycket för att hålla igång.
//Libellule

… att upptäcka två nya läsare! Tack, Bi2Diary och Karolina! Jättekul att ni har hittat hit, och det är självklart att jag kommer hälsa på hos er!

Tack vare er nya som har kommit på sistone, kanske jag orkar blåsa lite liv i bloggen igen. Men de närmaste dagarna kommer jag tillbringa i min husvagn där jag är helt avstängd från yttervärlden. Har inte ens TV… Sitter mest och stirrar ut över sjön. Kan inte ens koncentrera mig på en bok.

Och på söndag ska jag göra premiär i utställningsringen med mina hundar. Det är onekligen lite pirrigt, så det lär säkert behövas nån extra Stesolid innan jag ska upp inför domare och x antal åskådare. Tur man har lite att preparera sig med… och diskussionen om doping tar vi en annan dag

Kram på er och ha en skön helg i solskenet!
//Libellule