Näckrosdammen

Idag återupplevde jag något jag väntat på i tjugo års tid. Jag såg den franska klassikern ”37,5 le matin” eller ”Betty Blue”, denna film som var så omtalad då den var ny på 80-talet. Jag gick i gymnasiet då, och var starkt gripen av denna film, som visar en ung kvinnas väg in i den psykiska sjukdomens återvändsgränd.

Jag tog åt mig väldigt starkt av historien, då, när jag var arton. Jag kände att den på något vis talade till mig, att Betty visade vad som väntade mig i framtiden.

Och här sitter jag nu, alltför ofta med samma frånvarande blick som Betty, med samma humörssvängningar, och med lika stor uppsättning pillerburkar som ramlade ur hennes handväska inför en undrande pojkvän.

Dessutom tar filmen upp det tabu-belagda ämnet ”dödshjälp”, något jag i vissa fall stödjer, andra inte. Men dödshjälp vid psykisk sjukdom är nog bland det mest kontroversiella man kan ställas inför, och jag vet inte om jag tycker Bettys pojkvän gjorde rätt eller ej när han hjälpte henne undkomma sitt Öde. Men en sak jag vet säkert, och det är att tårarna rann när filmen och historien om Betty Blue var slut.
//Libellule

Det var ju inte längesedan vi läste i kvällstidningarna om den nya bipolärtrenden, och att var och varannan människa diagnosticeras med denna sjukdom. Många var vi ju som ifrågasatte hela konceptet, men det kanske ligger något i det iallafall…

Kan det vara så att samhällets allt högre konsumtion av antidepressiva medel ligger bakom denna ökning av bipolaritet? (Och då gäller det väl främst det som visst kallas Bipolär3, det vill säga en bipolaritet igångtriggad av just antidepressiva medel.)

Och borde läkarna därför vara mycket mer restriktiva med förskrivingen av SSRI? Kan ett enkelt litet antidepp-piller vara den ödesdigra ingången till en långt mer komplicerad och snårig medicindjungel?

Skulle vara kul att höra era åsikter.
//Libellule

I dagens Metro kan man läsa om hur försäkringsbolagen lagrar information om vår hälsa till och med efter vår död. Informationen får då ett värde av att visa genetiska betingelser för barnen att ärva våra sjukdomar. Nu kräver Socialstyrelsen att reglerna ska ses över, men det tror jag ju vad jag vill om…

Så får jag då uppleva den märkliga känslan av att vara glad över att inte ha någon sjukförsäkring. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma, utan att jag för alltid skulle förbanna den gång för länge sedan då jag tecknade livförsäkring åt mig för barnens skull, men struntade i sjukförsäkringen. Jag var ju ung och frisk och NÄSTAN odödlig.

Nu finns det iallafall inga gamla otäcka journaler som ligger där i försäkringsbolagens arkiv, utan allt ska väl vara grönt för barnen att teckna sjukförsäkringar när de blir vuxna.
//Libellule

Törs inte säga vad jag skulle göra med honom (eller kanske ”henne”, men den maskulina varianten är mer trolig). Då skulle jag antagligen bli åtalad för olaga hot.

Problemet är det att jag fick tillbringa gårdagskvällen på akuten. Inte psykakuten, för en gångs skull, utan den ”riktiga”. Orsak: min son hade via sin kusin, som via någon annan, fått tag i alkohol. Han blev så dålig att vi tog det säkra före det osäkra och åkte in med honom. Provsvaren visade på 1,6 promille.

Grabben hade blivit medlockad på fotbollsfest hos sin äldre, dock minderårige, kusin, som bjöd på öl och vodka. Det var (troligtvis) första gången någonsin min grabb provade alkohol, och han var helt ovetande om dess fruktansvärda krafter.

Tur nog kräktes han upp en hel del, och tur nog tog kusinen sitt ansvar och hjälpte honom. Tänk om det hade hänt ute på stan och han blivit liggande ensam någonstans?

Efteråt var han märkbart chockad. Han hade nog aldrig trott att man skulle kunna bli så sjuk av dessa drycker som tydligen flödar fritt även i minderårigas värld. Men trots allt var det kanske tur att denna första, och förhoppningsvis enda, resa blev så negativ som den blev. Förhoppningsvis har han lärt sig något på vägen.

Och som förälder – hur reagerar man när man kommer för att ta hand om ett berusat barn? Det gör ont, riktigt, riktigt ont, och vanmakten är total. Hur ska man göra för att skydda de unga från spritlangare? Hur ska man få de människor som säljer alkohol till barn att förstå vilken oerhörd fara de utsätter dem för? Jag önskar att personen ifråga sett min son igår, för då skulle han nog aldrig göra om det.

Det här inlägget har varit svårt att skriva. Svårt att erkänna att ens son varit med om detta. Men jag skriver ändå för att få folk att inse vad som pågår. Kanske kan jag påverka någon, som tjänar pengar på att sälja alkohol till minderåriga, att sluta utsätta våra ungdomar för livsfara.
//Libellule

Ett par norska bloggare kräver ersättning från staten för den tid de lägger på att blogga. De hävdar att bloggande är en konstart som borde få lön på samma sätt som andra konstformer (Metro 080523), men det norska kulturdepartementet vägrar, med motivationen att konstnärslöner utgår till konstnärer som ”under längre tid visat att de gör en kvalitetsmässig värdefull insats”.

Hur värdefulla är egentligen våra bloggar? Det är en fråga jag ofta ställer mig, och ofta kommer jag fram till att det nog egentligen inte är mycket mer än navelskåderi som i bästa fall kan fungera som ett komplement till psykoterapin man släpar sig iväg till en gång i veckan.

Men å andra sidan, är inte mycket litteratur det också? Nog finns det många som blir berömda, och kanske till och med rika, på att berätta om sina livsupplevelser! Det enda som egentligen skiljer en blogg från en självbiografi, är själva utgivningsformen. Den ena är på skärmen, den andra på papper. Och i vår tid av miljötänkande, borde ju egentligen den elektroniska vara att föredra framför pappersvarianten.

Men var inte oroliga, jag tänker inte ansöka om statligt bidrag för att hålla liv i min stackars magra blogg. Era kommentarer är tillräcklig lön för mödan!
//Libellule

Internet är ett fascinerande fenomen. För er som är uppväxta med nätet är detta förstås ett helkorkat påstående, men för mig som är född på 70-talet, och alltså har levt halva livet utan det, för mig hänger det fortfarande ett sorts magiskt skimmer över alltihop.

Unga människor ser ju allt mindre på TV, och tillbringar istället tiden på olika sociala siter, som spel, forum, bloggar och liknande. Och allt delta i forum är ju mycket fascinerande…
Där törs man berätta om sina innersta tankar, prata om sådant som man inte kan prata med IRL-kompisar om, och visa sidor av sin personlighet man aldrig annars törs visa. För många blir forumet en mycket stor del av livet, och jag tror att det spelar en extra viktig roll när man mår psykiskt dåligt.

Det märkliga är också att man fäster sig vid andra forum-medlemmar. Hur kan det egentligen komma sig? Hur kan man tycka om en person som man aldrig har träffat i verkliga livet, och som man oftast bara har ett nick på?

Och så är det ju skillnad på forum och forum… Vissa kör med stenhårda regler, för att undvika triggningar av olika oönskade beteenden, andra låter det vara lite högre i tak.

Båda metoderna har ju sina för- och nackdelar. Den första undviker ju som sagt ämnen som kan tänkas starta tragiska processer hos människor som för stunden inte är starka nog att hantera dem, samtidigt som den begränsar människors diskussionsfrihet.

Det andra alternativet, där man lägger ribban lite högre (eller lägre, beroende på hur man ser det ) och låter medlemmarna även diskutera triggers, det erbjuder ju frihet, men där föreligger också en risk för otrevliga inlägg.

Min åsikt är ändå att för att ett forum ska hållas levande och spännande, krävs det att man ger medlemmarna frihet att uttrycka sig, även om ämnen som kan starta tankeprocesser hos vissa. Det är då man verkligen kommer in till den sanna kärnan av vår komplexa verklighet.

Men med frihet följer naturligtvis ansvar. Och det är kanske lite naivt av mig att tro att folk automatiskt skulle känna var gränsen går.
//Libellule

Detta är bara vilda spekulationer från min sida… men tanken slog mig. Tänk om det stämmer, att bipolaritet är våra nya folksjukdom? Att läkarna som sätter bippo-diagnoser på löpande band faktiskt har rätt?

Är det kanske själva livet som gör oss sjuka? Livet av idag, den stressade, mediahetsade tillvaro som kräver av oss att klara allt. Att vara framgångsrika, vackra, smala, intelligenta samtidigt som vi ska ha tid att odla våra hobbies, kravet att ha lika framgångsrika och vackra barn… Vem blir inte hypo-manisk bara av själva tanken på att försöka klara allt detta? Och vem rasar inte ned i depression när man inser att allt är för mycket, att man inte har den kapacitet som krävs?

Det är kanske dags att omvärdera själva livet, inte bara vår hälsa. Att sätta gränser för vad som är ”god livskvalité” och sedan utfärda varningar för aktiviteter som kan tänkas överskrida en människas medfödda kompetens.
//Libellule

http://www.gt.se/halsa/1.1165375/fick-diagnos-efter-20-minuter

http://www.gt.se/halsa/1.1165382/experten-diagnosen-stalls-for-latt

http://www.gt.se/halsa/1.1165347/sa-luras-vi-att-tro-att-vi-ar-sjuka

I ovanstående artiklar berättar idag GT om en reporter som fått diagnosen bipolär II efter ett besök på bara 20 minuter. Hos två olika psykiatriker. Och hur hon kommit därifrån med recept på Lamictal – läkemedelbolagens nya guldkalv efter att SSRI-preparaten slutat pumpa in miljonerna.

Nu är det ju två privatläkare som gör hela processen så kort. Låt oss hoppas att landstingets läkare tar lite mer seriöst på sitt arbete, och inte bara går läkemedelsjättarnas ärenden hela tiden.

Mycket skrämmande, hela historien. Men jag är inte det minsta förvånad – ni känner ju till min inställning till DSM. Fast trots att jag här får vatten på min kvarn vad gäller såväl diagnosticering som mediciner, känner jag mig inte speciellt belåten. Snarare bedrövad.
//Libellule

Så har vi nu äntligen fått några exempel på Googles nya översättningstjänst. Det är Metro som testar, och skratten låter sig inte väntas på. Åh, vad jag älskar att hatar översättningsmaskiner!

Metro Boston (engelska till svenska): ”Ja, hon är onstage och hålla en mikrofon, men fruktar inte: Lindsay Lohan är egentligen inte sjunga i offentlig igen.”

Metro Danmark (danska till svenska): Rubriken ”Djur skilsmässa för Cleese” – Google förväxlar danskans ord för djur – dyr – med dyr som i kostsam.

Japanska till svenska: ”Två flickor, gymnastik, Toyota, Aichi kläder avbröt mannen på lam”

Tyska till svenska: ”Beherzt bita i en citron utan ansikte förlåtit?”

Låt aldrig tekniken styra över den mänskliga hjärnan!

Ha en go’ helg!
//Libellule

Eftersom det är fredag ska jag försöka vara lite lättsam trots det eländiga vädret och trots mitt risiga mående. Det var nästan otäckt att vara ute idag efter den underbara värme vi hade förra helgen, så nu passar det kanske bra att krypa i myskläderna och få en liten språklektion.

PT (Psychology Today) berättar idag om hur män svarar på tacksamhetsbekräftelser. Med andra ord; hur de svarar om de hjälpt någon, och denne person säger ”tack”.

I en undersökning fick män välja olika svar beroende på vilken typ av tjänst de utfört, och när de gjort något som krävt mycket tid, ansträngning eller pengar, var de förstås mindre benägna att använda aningen nonchalanta uttryck, som till exempel ”anytime”, ”no biggie”, ”don’t worry about it” eller ”whatever you need”. Dessa uttryck ger ju en liten hint om att man är beredd att utföra tjänsten igen, om så behövs.

Men nu till det intressanta. Om personen ifråga som tackar för en tjänst är MAN, används ovanstående uttryck oftare, än om det gäller en kvinna. Detta gäller ÄVEN OM tjänsten är kostsam. Forskarna vid University of Western Ontario frågar sig nu om det inte är ett språkligt sätt att visa dominans, ett sätt att säga ”jag står högre i rang än dig, jag har resurser, alltså…”

Så nu vet vi hur vi ska bära oss åt om vi vill leka herre på täppan. De svenska motsvarigheterna borde väl vara ”det var så lite” eller ”säg bara till…”
//Libellule