Näckrosdammen

Oj, vad komplicerat allting har blivit helt plötsligt. Här står jag inför en kille som ger mig sin fulla kärlek, och bara längtar efter att få lika mycket tillbaka. Han är ivrig, men samtidigt mycket respektfull, så jag känner inga som helst krav på fysisk relation, utan det han verkar mest ute efter, är en människa att dela vardagens kryddiga tillfällen med. Ni vet, de där dagarna då man orkar hitta på något utöver att jobba och fixa middag åt ungarna.

Men jag börjar känna mig motad in i en sorts kärlekens återvändsgränd, till ett stadium där man inte kan backa. Jag tycker mig känna den här killen alltför lite för att vilja kalla honom min partner, men han bara väntar på att få denna (föga smickrande, som jag ser det) titel.

Och, vis av erfarenheten, vet jag att om jag pressar mig till något som kanske egentligen ligger utöver min mycket snäva kärlekszon och vad jag klarar av, kommer skallen snart sparka back-ut. Jag kommer snart balansera på psykosens gräns. Ännu en gång. Om nu inte medicinerna lyckas hålla mig uppe. Det är väl bara att hoppas, och att försöka få killen att inse att ett intensivt glödande kärleksliv inte längre är något för mig.
//L

Nu har vi haft vår första ”dejt” – en cappuccino på ett kafé. Det var väldigt trevligt och samtalet flöt på helt oansträngt. Det visade sig att han antagligen lider av uni-polär sjukdom, och varit sjukskriven just därför. Således var det inte en lika ”big business” att berätta om min bipolaritet.

Och han verkade inte bli avskräckt, utan ville träffas igen. Och han såg faktiskt bättre ut än vad jag mindes honom.

Han ska ha en fest hemma hos sig om nån månad, och nämnde det som en liten vink om att jag kanske var intresserad av att komma. Men då blir det genast som en liten presentation för hans vänner, och då vet man ju vad alla tänker…
//L

Kan det kanske vara så att det är en liten kärleksaffär på gång? Jag bävar inför blotta tanken! Det är en kollega som jag träffade på en konferens för några veckor sedan, som nu hört av sig och vill gå på teatern tillsammans. Gissa om jag känner mig som en oerfaren, rodnande tonåring!

Det värsta är min rädsla att inte duga. Min sjukdom, alla otäcka mediciner, ärren… ja, allt det som kommer som ett brev på posten när man har en mental åkomma. Och hur mycket ska han få veta? Och när är bästa läge att berätta? Redan från början, eller efter ett tag när han hunnit bilda sig en uppfattning om vem jag är?

Det värsta är att han är en riktigt präktig kille, antagligen en sådan där som aldrig tar ett bloss eller ens kommer på tanken att blanda alkohol och benso. Karaktärsstark, med stor villa och stadig inkomst. Vad ska han med en sån gränspsykotisk strultjej som mig till?

Jag är rädd för att inte klara det. Inte klara att leva i tvåsamhet, även om ensamhet inte heller är vad jag önskar för återstoden av mitt liv.
//Libellule

Äntligen sker något positivt! Jag går som på små moln och har börjat räkna dagar!

Jag har fått möjlighet att hyra ett hus åt mig och ungarna! Det är ett ”exklusivt radhus” med arkitektoniska små effekter här där. Bl.a. är köksväggen helt glasad och leder ända upp i övervåningen genom en sorts utskärning i taket på köket. Således kan man stå i köket på bottenplan och titta upp till taket i våning två.

Hyreskontraktet blir så utformat att vi kommer kunna bo där under en lång tid – det handlar inte bara om ett år eller två.

Det bästa av allt är att det ligger i det område där jag bodde före skilsmässan, och alltså där barnen har sina kompisar. För mig känns det som att äntligen komma hem igen, och livet för ungarna kommer drastiskt förbättras.

Vi flyttar i november. Usch, det känns som en evighet!
//L

Jag har inte haft ork att blogga under de senaste dagarna. Jag är helt utslagen och sover bortemot 12-13 timmar per natt. Antagligen är det Orfirilen som ställer till det. Och mitt i alltihop försöker jag arbeta också.

Läkaren som jag träffade i början av den här veckan ville ha mig sjukskriven på 50%, men jag lyckades övertala henne att låta mig stå som ”arbetsför” till 100%, eftersom min arbetsgivare ändå inte har tillräckligt med arbetsuppgifter att ge mig. Alltså får jag betalt för heltid, men arbetar i praktiken kanske 30-40%. Men nu under veckan som kommer ska vi ha möte med arbetsgivarens rehab-enhet, så om jag har otur skickar de iväg mig på nåt sorts vuxendagis efter det. Då är det nog dags att tacka ja till läkarens erbjudande om sjukskrivning.

Ja, helgen var lärorik. Mycket lydnadstester var det. Och mycket träning blir det. Tänk er att er hund ska kunna passera mellan två tallrikar med köttbullar, som står på marken med en meters mellanrum, och att hunden inte får reagera, eller nosa på dem.

Alla på kursen blev kuggade, fick bakläxa, och får göra ett nytt försök längre fram i höst, senast jul. Det är väl iallafall en liten tröst, att veta att det inte bara var jag och mina grabbar som inte fått ordning på oss.

Min första spontana reaktion var att ”nej, jag orkar inte mer, jag klarar inte mer”. ”Min förmåga till mentalt engagemang räcker inte längre”. Men i bilen på vägen hem, började ett litet frö av envishet gro, och jag kom på att de saker som jag och hundarna behöver öva, ändå är sådant vi skulle behövt jobba med för att ha en chans att ta slutgiltig examen, inte bara den ”provisoriska”. Det enda som skiljer är jag inte kommer kunna ta med hundarna överallt, vilket jag hade kunnat om de hade klarat utprovningen för att få kallas ”assistanshund under utbildning”.

Så det gäller att inte tappa taget. Bara jobba vidare och ta till sig de tips vi fick i Mora.
//L

Fy sjutton vad trött jag är på skadade hundar. För en vecka sedan blev min äldste (antagligen) biten av en tik som tyckte att han var för närgången, och fick sys i läppen. Idag var min yngste ute på rackartyg igen och kom tillbaka med ett djupt sår på frambenet. Detta är andra gången det händer. Så nu tvättas det och tejpas om vartannat, och blodet rinner. Men jag tror inte det behöver sys, utan att kirurgtejp kommer räcka. Det gäller bara att hålla det rent.

Minstingen blir så upphetsad när han är lös ute i skogen att han springer och springer och inte ens verkar märka att han gör sig illa på grenar och annat som kommer i hans väg. Han blir som trollbunden, och jag blir skräckslagen när jag ser honom komma tillbaka, flämtande, med tungan långt utanför och blodigt ben. Men det verkar vara ganska typiskt hans ras.

Jag hoppas verkligen att kursen i Mora inte kommer påverkas av hans skada. Han verkar inte ha ont, utan går normalt, men såret åker lätt upp.

Så imorgon är det dags! Håll tummarna för att allt går bra! Och ha en trevlig helg!
//L

Idag fick jag en arbetsuppgift. Ett administrationsarbete som ingen annan kunde ta på sig. Jag gick naturligtvis upp i hypo, och jobbade som en tok tills arbetet tog slut. Chefen tittade på mig med skepsis när jag kom in och sa att arbetet var slutfört. //L

Ja, nu börjar mina arbetskamrater återvända till sina platser, och tanken är väl att jag ska hitta tillbaka jag också. Men jag har ju fått läkarintyg på att jag ska ha annat arbete än det jag är utbildad till. Svårt läge, och min chef river sitt hår i desperation över att finna ett hål att stoppa mig i. Inte sjukskriven, men heller inte frisk nog att återvända till mitt gamla arbete. Vad gör man av en sådan?

Jag lider av stora skälvan inför situationen, men försöker ha is i magen. Även om det blir en tuff period framför mig, så tror jag att det är nu som jag måste ta chansen att hitta ett arbete som jag kan orka med i längden. Det är nu jag måste ta tjuren vid hornen och våga ta steget, nu medan jag fortfarande är skapligt ung.

Men det är inte roligt att plötsligt känna sig överflödig – från att ha varit i allra högsta grad användbar.
//Libellule