Näckrosdammen

Förra veckan hade jag möte med min arbetsgivare, läkare och handläggare från Försäkringskassan. Syftet var förstås att utreda min arbetskapacitet. Jag hade varit lite orolig innan, för min läkare är väldigt duktig på att framhäva min enorma sjukdomsbild, och hon infriade alla förväntningar, så att säga.

Enligt henne bör jag vara helt sjukskriven i ytterligare ett halvår. Hon var mycket tydlig och bestämd mot handläggaren från FK, som nog läste chocken i mitt ansikte och tyckte lite synd om mig. Men hon opponerade sig inte utan lät läkaren råda.

Så nu står jag här, med ytterligare X antal tomma dagar framför mig som bara väntar på att bli använda till något vettigt, något kreativt. Min skaparglädje har dött för länge sedan, och jag lyckas inte blåsa liv i den igen. Är det inte typiskt… Medan man jobbar, då bara längtar man efter att få lite extra tid för att förverkliga sina drömmar. När man väl får all den där tiden – då vet man inte vad man ska göra utav den. Aldrig kan man ligga rätt i tid.

Chefen infriade också alla förväntningar, genom att omedelbart börja räkna på vilken månad vi befinner oss i om ett halvår, och vilka arbetsuppgifter jag då skulle kunna tänkas få. Och det var inte den där glada, välkomnande tonen, utan snarare ”vad fan ska jag hitta på då åt henne??” Precis så att man känner sig sådär lagomt användbar.