Näckrosdammen

Oj, vad långt det blir mellan inläggen… Vad pysslar jag med nu? Tja… det gamla vanliga, vuxendagis några dagar i veckan och sedan flyttpackning. På fredag sker det; flytten till världens häftigaste radhus! Jag räknar dagar och timmar!

Kampen för att fungera i en parrelation fortsätter. Det är enormt krävande, och jag känner hela tiden att jag inte når upp till förväntningarna. Men jag vill inte heller avbryta, för innerst inne vill jag ju inte vara ensam resten av livet.

Jag har bestämt mig för att ta ett break från studierna. Ska försöka hoppa på lite senare igen när det mer individuella arbetet kommer igång. Jag har helt enkelt inte koncentrationsförmågan längre – jag läser två rader och sedan är det stopp. Det är ett nederlag, för jag var ju så enormt motiverad för denna kurs, och lyckades tjata mig till av arbetsgivaren att sponsra den med 25% lön. Så när jag inte ens klarar något som jag har så starkt intresse av, då är det ILLA!

När jag har flyttat dröjer det nog ett tag innan jag får igång min uppkoppling, så risken är att det blir stendött här under en period. Jag hoppas att ni finns kvar när jag kommer igång igen. Kram på er!

Nu är jag på väg att ge upp allt jag velat satsa på. Jag klarar helt enkelt inte minsta lilla ansträngning, minsta lilla uppgift som kräver koncentration och viljestyrka.

Jag har gjort ett uppehåll i hundkursen som jag följt, och får hoppas på att jag fått nog ordning på mitt liv tills våren, så att jag är tillräckligt stark för att ta upp den igen.

Men det värsta av allt – jag tvivlar på att jag kommer klara av universitetskursen jag går. Förr hade jag en sådan enorm viljestyrka, klarade det jag bestämt mig för att klara (men jag blev ju aldrig mer än en medelmåttig student), nu bär allt mig emot. Tur i alla fall att jag inte tagit studielån.
//L

Detta är tydligen den gällande principen. Igår kändes allt uppåt och positivt. Jag hade klarat av att flytt-röja i ett par timmar och tyckte jag var jätteduktig. Idag är alt tvärtom. Allt bär mig emot. Jag har inte gjort något nyttigt på hela dagen, förutom att vara ute med hundarna. Bara väntat på att tiden ska gå – jävligt tragiskt, rent ut sagt.

Det blir ett kryss i lägsta gradnivån på mitt Mood Chart.

Hej vänner! Förlåt min bloggtystnad, men det beror nog på att jag haft lite annat för mig på sistone. Jag har lyckats tvinga igång mig att plugga lite, och förbereder min flytt från lägenheten till radhuset. Om ni visste vad jag längtar!

Kärleken ligger väl ungefär på samma nivå som bloggen, tyvärr. Det vilar nog en förbannelse över mig, jag är och förblir ensamvarg.

Vad gäller medicinerandet, ser jag med visst hopp på läget. När jag träffade läkaren för drygt en vecka sedan, tyckte hon att jag var ovanligt ”kontaktbar”. Kanske börjar Abilify verka. Något som jag inte berättat, varken för er eller för vården, är att jag bestämde mig för att göra ett nytt försök med Lamictal, och således började sätta in den själv på en låg dos. Jag hade tabletter kvar sedan tidigare, och eftersom min läkare försökt få mig att testa Lamictal igen, tänkte jag att hon nog inte skulle bli arg. Hon blev bara lite sur över att jag inte ens kontaktat dem för att berätta vad jag tänkte göra, men tyckte att jag kunde gott fortsätta nu när jag väl börjat.

Men att sätta in mediciner på egen hand är förstås inget jag rekommenderar. Detta var ju ett specialfall – jag visste att jag tål Lamictal, jag visste vilken dos man skulle börja med och jag visste att läkaren ville att jag skulle testa igen.

Jag tycker mig krypa sakta, sakta uppåt, som en snigel i uppförsbacke. Men uppåt går det!
Kram på er!

Det går lite trögt med kärleken. Tråkigt nog. Jag lyckas inte riktigt leva upp till de förväntningar som ställs på mig, och som vanligt har jag kastat mig in i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Det känns som att vi är alltför olika, även om han är väldigt förstående angående min problematik.