Näckrosdammen

Ja, domaren på hundutställningen tyckte helt klart synd om mig när jag skulle visa min busiga ettåring i ringen. Som ”handler” (utställare) var jag rena katastrofen. Jag hade bestämt mig för att klara mig utan extra lugnande, något som jag ångrade när det plötsligt var vår tur att komma upp inför domaren.

Jag känner mig ändå nöjd med resultatet – kunde inte förvänta mig några stora framgångar med tanke på vår bristande erfarenhet. Men efteråt kom en amerikansk domare/uppfödare fram och berömde den yngste av mina hundar, och sa att han säkert skulle ha vunnit sin klass om jag hade visat upp honom bättre. Det kan man kalla plåster på såren! Så nu är det bara att jobba vidare, att skaffa sig mer erfarenhet.
//Libellule

Det blev en sväng hem iallafall. Skönt att komma in i lägenhetens svalka för en stund.

Idag har jag fått min första fulla lön på säkert ett års tid. Jag skulle ju egentligen vara sjukskriven, men eftersom det inte är någon risk att jag ska utskickad i arbete av min arbetsgivare såhär mitt i sommaren, gick min läkare med på att låta mig vara friskskriven över sommaren.

Och det innebär pengar! Och shopping! Oj, vad det har kliat i fingrarna idag. Jag har nog handlat för runt fyratusen. Men det var inte bara skräp, utan där ingick en kamera. Och det är det väl helt naturligt att man köper om man inte har någon?

Men visst, hypomanin styr fortfarande över mitt liv. Jag är som en tidsinställd bomb, eller kanske snarare som sumpen i kokkaffe; sur, stressad, lättirriterad och asocial. Om mina barn vill umgås, t.ex. spela kort, krävs det en enorm ansträngning för att fokusera på spelet istället för att låta tankarna bara fladdra omkring som en gardin i vinden.

Men hör och häpna: idag ringde läkaren från jouren för att kolla hur det har gått för mig! Helt spontant, utan att bli ombedd eller ha någon plikt över sig att göra det. Det kändes riktigt skönt att hitta någon som verkar bry sig på allvar. Tyvärr är han bara underläkare, så jag kan inte räkna med att få bli stadigvarande patient hos honom än.

Resultatet blev att han fick mig att hämta ut mer Zyprexa – att ha som akutmedicin. Jag sov äntligen en hel natt (natten till idag), så kanske, kanske är det på väg att vända, tack vare Zyprexan. Jag skulle gärna fortsätta med den för att få sova ostört, men är sååå himla rädd för att bli fast på den medicinen.

Läkaren skulle också skicka en ”röd lapp” till öppenvården, om att jag måste få en tid hos överläkare snarast. Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer.
//Libellule

För några veckor sedan var jag med om något väldigt otrevligt. Jag skulle för en kort stund hantera en annan klubbmedlems hund, och då föll det sig så illa att han råkade bli skadad. Jag kan inte riktigt gå in på vad som hände och hur det gick till, men det hela får mig att må mycket dåligt. Hunden har fortfarande inte återhämtat sig, utan har fått en infektion i senan – något som kan innebära långdragen rehabilitering.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Alla klubbmedlemmar, inklusive hundens ägare, är jätteschyssta och säger att det kunde ha hänt vem som helst, men jag kan inte skaka det av mig. Jag går om och om igen igenom i tankarna vad som hände och vad som gick fel, och är livrädd för att denna unga, mycket lovande hund ska få bestående men. Isåfall vet jag ärligt talat inte vad jag tar mig till. Självföraktet riskerar att ta överhanden totalt, och det ligger nära till hands att koppla ihop mina psykiska problem med den otursamma hanteringen. På vilket vis brast jag i uppmärksamhet? Gjorde jag något som ingen annan skulle ha gjort?
//Libellule

Ja, för en gångs skull ska jag föregå med gott exempel och vara en lydig patient. Jag har gått med på att ta Zyprexa i några dagar för att komma tillrätta med hypomanin. Viss bättring blev det väl utav den medicinjustering vi gjorde, men barnen klagar fortfarande på att jag verkar stressad och irriterad. Och jag vaknar fortfarande mitt i natten och får gå upp för att ta mer Stilnoct. Inte så lyckat, så när läkaren ringde igår för att kolla läget, sa jag OK till att testa Zyprexa för att få bukt med hypomanin.

Matnojan håller i sig, och jag försöker tyvärr minska ned ännu mer på maten. När jag är så här hypad behöver jag ändå inte äta speciellt mycket för att hålla igång.
//Libellule

… att upptäcka två nya läsare! Tack, Bi2Diary och Karolina! Jättekul att ni har hittat hit, och det är självklart att jag kommer hälsa på hos er!

Tack vare er nya som har kommit på sistone, kanske jag orkar blåsa lite liv i bloggen igen. Men de närmaste dagarna kommer jag tillbringa i min husvagn där jag är helt avstängd från yttervärlden. Har inte ens TV… Sitter mest och stirrar ut över sjön. Kan inte ens koncentrera mig på en bok.

Och på söndag ska jag göra premiär i utställningsringen med mina hundar. Det är onekligen lite pirrigt, så det lär säkert behövas nån extra Stesolid innan jag ska upp inför domare och x antal åskådare. Tur man har lite att preparera sig med… och diskussionen om doping tar vi en annan dag

Kram på er och ha en skön helg i solskenet!
//Libellule

Idag återupplevde jag något jag väntat på i tjugo års tid. Jag såg den franska klassikern ”37,5 le matin” eller ”Betty Blue”, denna film som var så omtalad då den var ny på 80-talet. Jag gick i gymnasiet då, och var starkt gripen av denna film, som visar en ung kvinnas väg in i den psykiska sjukdomens återvändsgränd.

Jag tog åt mig väldigt starkt av historien, då, när jag var arton. Jag kände att den på något vis talade till mig, att Betty visade vad som väntade mig i framtiden.

Och här sitter jag nu, alltför ofta med samma frånvarande blick som Betty, med samma humörssvängningar, och med lika stor uppsättning pillerburkar som ramlade ur hennes handväska inför en undrande pojkvän.

Dessutom tar filmen upp det tabu-belagda ämnet ”dödshjälp”, något jag i vissa fall stödjer, andra inte. Men dödshjälp vid psykisk sjukdom är nog bland det mest kontroversiella man kan ställas inför, och jag vet inte om jag tycker Bettys pojkvän gjorde rätt eller ej när han hjälpte henne undkomma sitt Öde. Men en sak jag vet säkert, och det är att tårarna rann när filmen och historien om Betty Blue var slut.
//Libellule

Jodå, det blev en liten sväng till hispan idag också, precis som jag misstänkte. Måste säga att jouren i vår stad är förvånansvärt bra. Folk berättar så många skräckhistorier om akutpsyk, men jag har nästan alltid blivit mycket väl och seriöst mottagen.

De ville sätta mig på Zyprexa, men det sa jag blankt nej till. Jag har hört så mycket negativt om den medicinen, i synnerhet vad gäller viktuppgång, och med tanke på att jag redan har viktfobi, vore det nog högst misslyckat att tvinga in mig på ett redan ökänt preparat. Men jag kanske överdriver – finns det någon därute med erfarenhet av Zyprexa och som kan berätta?

Resultatet blev nästan dubblerad dos Seroquel (500 mg) och halverad dos antidepp. De lugnande har jag förstås kvar, också. Men fortfarande ingen ny stabiliserare. Tror det kan bero på att de har Litium i tankarna, men det är ju lite mankemang med att komma igång med den, så det är väl inget som är populärt i semestertider. Det är väl bara att vänta och se. Dessutom var läkaren så vänlig att han erbjöd sig att ringa mig på tisdag för att kolla läget. Han var ung och rätt snygg, faktiskt… Undrar just om han är singel, he,he… närå, så får man inte säga…

Och om sanningen ska fram, är jag lite misstänksam mot Litium också, eftersom min terapeut är sååå himla pedagogisk så att hon förklarar för mig att det prepararet gör att kroppen samlar på sig vätska. Erfarenheter efterlyses även av denna medicin…

Men, men… Nu ska det nog bli bra. Pulsen lär går ned rätt skapligt med den nya medicinjusteringen. På två och en halv vecka har jag gått från djup depression till begynnande hypomani. Tänk den dag jag finner den heliga Balansen!
//Libellule

Vad glad jag blir över att finna att det fortfarande finns läsare som hittar till min blogg! Den är sannerligen inte mycket att skryta över nuförtiden – depressionen har sugit musten ur mig totalt – men jag ska försöka att åtminstone hålla det skadeskjutna skeppet ovanför ytan.

Du skriver att du är duktig på Lexhedar. Det vore väldigt intressant om du ville berätta mer.
Kram på dig, juli!
//Libellule

Börjar känna av antideppen som läkaren tvingade in mig på för ett par veckor sedan. Vaknar klockan fem på morgnarna och måste ta mer sömnmedicin för att kunna sova vidare. Vaknar ändå vid nio igen.

Har storhandlat idag för första gången på evigheter. Mat för 1500, handmixer och var nära att köpa en kamera. Det var på vippen att jag köpte en medelmåttig kompakt för ytterligare 1500, men kom fram till att det jag behöver är en riktigt bra kompakt i 3000-kronorsklassen. Och då kan jag lika gärna satsa på en systemkamera för 4000. Och riktigt så mycket pengar har jag inte nu, jag insåg faktiskt det när jag stod där och diskuterade med försäljaren.

Jag tänkte inte på det förrän nu ikväll. Jag äter antidepp, men har för tillfället ingen stabiliserare. Inte undra på att jag börjar sova dåligt och att det börjar krypa i kroppen! Det håller på att dra iväg alldeles för högt! Borde nog försöka få tag i en läkare igen rätt så snart.

Ha en trevlig helg, alla!
//Libellule

… med det mesta. Fortfarande. I synnerhet bloggen. Oj, vad jag har försummat den på sistone Undrar om jag har några läsare kvar.

Dels beror det väl på att jag försöker ägna mig mindre åt dator-styrda aktiviteter nu under sommaren, dels beror det på måendet.

Jag har stora problem med maten, och platsar snart in under ytterligare en diagnos: ätstörning. Hur jag än försöker motivera mig att äta, lyckas jag inte. Jag har fått blåmärken på insidan ena knät – ett typiskt tecken på vitaminbrist.

Jag vilar lika mycket som mina hundar. Vi ligger på sängen tillsammans timme ut och timme in. Det är knappt att jag har ork att släpa mig ut på promenaderna – dess emellan är jag helt slut. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill ha hjälp att komma ur denna onda spiral, samtidigt som jag inte vill bli tvingad att äta. Jag vet inte hur det kommer sluta

Jag hoppas ändå att ni har det gott därute i sommaren!
//Libellule