Näckrosdammen

Försökte få till ett medicinbyte, men utan framgång. Seroquel knockar mig totalt, och om jag tar den dos läkarna sätter mig på, finns det inte skuggan av en chans att jag tar mig till jobbet på morgonen. Jag förklarade detta för läkaren, och underströk att jag verkligen inte ville misslyckas en andra gång med att gå tillbaka till jobbet.

Och vad blev svaret… tja, bara en kommentar som helt tydligt visar att sysselsättning kommer i andra hand, och medicinerna i första: ”Vi planerar ju inte att skicka dig till jobbet imorgon.”

För övrigt längtar jag redan tillbaka till lugnet på avdelningen. Har tillbringat en natt i hetluften hemma, och känner att jag bara inte orkar.
Ha det gott, allihop!
//Libellule

Fick gå från en nolla till en fyra idag, när jag ”hotade” med att skriva ut mig. De tyckte väl att en fyra var bättre än inget alls.

Således är jag hemma över natten. Kände mig tvungen för att titta till barn och hundar. Och för att hämta lite personliga saker, eftersom min enda packning var kläderna jag hade på mig.

Det värsta är att jag aldrig kan koppla av helt, inte ens på avdelningen. Varenda dag ringer familjen och undrar när jag kommer hem, tösen gråter och berättar om hur lill-hunden rymt och de fått cykla runt överallt för att hitta honom. Vem sjutton får tid att återhämta sig när sådana historier far runt i huvudet på en?

Och läkaren vet inte vad de ska göra med mig. De har ju redan provat allt – jag har fått allt jag bett om, och ändå rasar tillvaron titt som tätt. Men trots det, känns det som att vi tar ett litet steg framåt, eftersom jag varken är där för depp eller hypo, utan för annat. Saker som jag aldrig haft tid att reda ut tidigare. Hoppas vi får möjlighet att gå till botten med problemet den här gången.
Kram på er!
//Libellule

Libellule har tagit semester .
Hon skickar kramar till er alla och hoppas ni finns kvar när hon kommer tillbaka.
//Averno

Ett par norska bloggare kräver ersättning från staten för den tid de lägger på att blogga. De hävdar att bloggande är en konstart som borde få lön på samma sätt som andra konstformer (Metro 080523), men det norska kulturdepartementet vägrar, med motivationen att konstnärslöner utgår till konstnärer som ”under längre tid visat att de gör en kvalitetsmässig värdefull insats”.

Hur värdefulla är egentligen våra bloggar? Det är en fråga jag ofta ställer mig, och ofta kommer jag fram till att det nog egentligen inte är mycket mer än navelskåderi som i bästa fall kan fungera som ett komplement till psykoterapin man släpar sig iväg till en gång i veckan.

Men å andra sidan, är inte mycket litteratur det också? Nog finns det många som blir berömda, och kanske till och med rika, på att berätta om sina livsupplevelser! Det enda som egentligen skiljer en blogg från en självbiografi, är själva utgivningsformen. Den ena är på skärmen, den andra på papper. Och i vår tid av miljötänkande, borde ju egentligen den elektroniska vara att föredra framför pappersvarianten.

Men var inte oroliga, jag tänker inte ansöka om statligt bidrag för att hålla liv i min stackars magra blogg. Era kommentarer är tillräcklig lön för mödan!
//Libellule

Internet är ett fascinerande fenomen. För er som är uppväxta med nätet är detta förstås ett helkorkat påstående, men för mig som är född på 70-talet, och alltså har levt halva livet utan det, för mig hänger det fortfarande ett sorts magiskt skimmer över alltihop.

Unga människor ser ju allt mindre på TV, och tillbringar istället tiden på olika sociala siter, som spel, forum, bloggar och liknande. Och allt delta i forum är ju mycket fascinerande…
Där törs man berätta om sina innersta tankar, prata om sådant som man inte kan prata med IRL-kompisar om, och visa sidor av sin personlighet man aldrig annars törs visa. För många blir forumet en mycket stor del av livet, och jag tror att det spelar en extra viktig roll när man mår psykiskt dåligt.

Det märkliga är också att man fäster sig vid andra forum-medlemmar. Hur kan det egentligen komma sig? Hur kan man tycka om en person som man aldrig har träffat i verkliga livet, och som man oftast bara har ett nick på?

Och så är det ju skillnad på forum och forum… Vissa kör med stenhårda regler, för att undvika triggningar av olika oönskade beteenden, andra låter det vara lite högre i tak.

Båda metoderna har ju sina för- och nackdelar. Den första undviker ju som sagt ämnen som kan tänkas starta tragiska processer hos människor som för stunden inte är starka nog att hantera dem, samtidigt som den begränsar människors diskussionsfrihet.

Det andra alternativet, där man lägger ribban lite högre (eller lägre, beroende på hur man ser det ) och låter medlemmarna även diskutera triggers, det erbjuder ju frihet, men där föreligger också en risk för otrevliga inlägg.

Min åsikt är ändå att för att ett forum ska hållas levande och spännande, krävs det att man ger medlemmarna frihet att uttrycka sig, även om ämnen som kan starta tankeprocesser hos vissa. Det är då man verkligen kommer in till den sanna kärnan av vår komplexa verklighet.

Men med frihet följer naturligtvis ansvar. Och det är kanske lite naivt av mig att tro att folk automatiskt skulle känna var gränsen går.
//Libellule

Tar det lite lugnt med bloggandet ikväll. Har varit på racebanan med vovvarna och kommit hem sent.

Det mest intressanta av dagens nyhetsflöde var kanske att ensamstående män upplever sig mer ensamma än ensamstående kvinnor (GT). Det verkar nämligen vara så att de flesta män endast talar om intima känslor med sina partners, inte så mycket med kompisar, och om man är singel är det svårt att hitta någon att anförtro sig åt.

Kvinnor, däremot, tycks ha lättare att prata om känslosamma ämnen med kompisar, och klarar kanske därför ensamheten aningen bättre.
//Libellule

http://www.gt.se/halsa/1.1167386/backar-efter-avslojandet

GT fortsätter sin artikelserie om bipolaritet och Lamictal, och idag kan vi läsa om hur GlaxoSmithKline inte längre vill rekommendera läkare att skriva ut detta läkemedel vid bippo II, eftersom det inte är bevisat att läkemedlet har positiv effekt.

Ja, där rörde de om rejält i grytan. Det var sannerligen inte förväntat. Men skönt att se att saker faktiskt kan hända fort ibland.
//Libellule

Detta är bara vilda spekulationer från min sida… men tanken slog mig. Tänk om det stämmer, att bipolaritet är våra nya folksjukdom? Att läkarna som sätter bippo-diagnoser på löpande band faktiskt har rätt?

Är det kanske själva livet som gör oss sjuka? Livet av idag, den stressade, mediahetsade tillvaro som kräver av oss att klara allt. Att vara framgångsrika, vackra, smala, intelligenta samtidigt som vi ska ha tid att odla våra hobbies, kravet att ha lika framgångsrika och vackra barn… Vem blir inte hypo-manisk bara av själva tanken på att försöka klara allt detta? Och vem rasar inte ned i depression när man inser att allt är för mycket, att man inte har den kapacitet som krävs?

Det är kanske dags att omvärdera själva livet, inte bara vår hälsa. Att sätta gränser för vad som är ”god livskvalité” och sedan utfärda varningar för aktiviteter som kan tänkas överskrida en människas medfödda kompetens.
//Libellule

http://www.gt.se/halsa/1.1165375/fick-diagnos-efter-20-minuter

http://www.gt.se/halsa/1.1165382/experten-diagnosen-stalls-for-latt

http://www.gt.se/halsa/1.1165347/sa-luras-vi-att-tro-att-vi-ar-sjuka

I ovanstående artiklar berättar idag GT om en reporter som fått diagnosen bipolär II efter ett besök på bara 20 minuter. Hos två olika psykiatriker. Och hur hon kommit därifrån med recept på Lamictal – läkemedelbolagens nya guldkalv efter att SSRI-preparaten slutat pumpa in miljonerna.

Nu är det ju två privatläkare som gör hela processen så kort. Låt oss hoppas att landstingets läkare tar lite mer seriöst på sitt arbete, och inte bara går läkemedelsjättarnas ärenden hela tiden.

Mycket skrämmande, hela historien. Men jag är inte det minsta förvånad – ni känner ju till min inställning till DSM. Fast trots att jag här får vatten på min kvarn vad gäller såväl diagnosticering som mediciner, känner jag mig inte speciellt belåten. Snarare bedrövad.
//Libellule

Idag har jag varit duktig, tycker jag. Syrran hade gratisbiljetter till en cirkus, och bjöd mig och mina två minsta. Vad kan man säga annat än ”ja”? Man har inget val, liksom…

Så alltså åkte vi iväg allihop. Det var ett specialarrangemang av en förening, så vi bjöds på lunch och tipspromenad före cirkusen. En hel eftermiddags familjeaktiviteter, således.

Och visst, jag överlevde själva arrangemanget. Men nu är jag helt slut. Vill bara sova, sova… Fattar inte att det är måndag imorgon, och att jag har ett jobb att tvinga mig iväg till.

Men jag intalar mig att det är nyttigt att leka Svensson. Att man höjer ribban en aning för varje gång. Eller kan det vara så illa att det är tvärtom? Att de hårda efterdyningarna gör med skada än vad själva upplevelsen gör nytta?
//Libellule