Näckrosdammen

Jag fyllde år för inte så länge sedan. Inget att fira, och jag försöker alltid avstyra familjens uppvaktning. Det brukar droppa in några sms från de närmaste vännerna, och större affär än så blir det inte av det, tack och lov.

En av anledningarna till att jag vill tona ned min födelsedag så mycket som möjligt, är att jag alltid brukar glömma bort alla andras. Men ju mindre jag firas, desto mindre dåligt samvete får jag.

Men så i år kom ett något annorlunda sms från min barndoms ”bästis”, som bor i Stockholm:

”Grattis på födelsedagen! Kram! XX (om du kommer ihåg mig, inte min födelsedag iallafall. Jo, om du behöver tak över huvudet i Stockholm duger jag) ”

Det gjorde riktigt ont att få detta dubbeltydiga sms. Vi som alltid hade pratat om hur underbart det är att vår vänskap överlever även om vi inte hör av varandra på länge. Vi som formligen vuxit upp tillsammans, nästan som två systrar. Ja, det är sant, genom hela grundskolan stod hon mig närmare än min egen syster, och hennes föräldrar blev min extrafamilj.

I min enfald trodde jag att hon, om någon, skulle ha förståelse för mig, mitt liv och dess problematik. Att hon skulle acceptera mig som jag är, med alla mina brister och oförmågor.

Men nu när till och med hon tröttnat på min sociala bristfällighet, inser jag hur svårt det kommer att vara att finna någon som accepterar den och står kvar vid min sida. Jag inser också att klyftan och oförståelsen mellan friska och sjuka är större än jag någonsin trott.

Så det var en riktigt fin present jag fick i år.
//Libellule

Jag uttryckte mig slarvigt. Jag borde sagt “psyksjuk man som tänkte hoppa på mig fysiskt” eller något liknande. Jag har ingenting emot psykiskt sjuka människor och drar verkligen inte alla psykiskt sjuka över en kam. Tvärtom för jag ofta diskussioner med personer som har psykiska problem. Via mail, telefon och personligen. Det jag inte tolererar är fysiskt våld. Det borde ha framgått.

För övrigt finns jag alltid tillgänglig, så om du vill veta vad jag verkligen tycker om saker är det bättre att du skickar ett mail. Bloggar hittar jag sällan.
//Magnus Betnér

ASP’s entré i mitt hem börjar närma sig. De ska alltså komma regelbundet och sparka igång mig att städa. Teamsamordnaren ringde förut för att finna en lämplig tid.

Så då ska man alltså boka en stadig tid, helst varje vecka tyckte hon, bara för en sådan simpel sak som att städa. Visst, hygien är viktigt, speciellt om man har barn, och jag har längtat efter att få den här hjälpen. Men nu känns det plötsligt inte lika angeläget längre. Vad mycket värdefull tid som kommer gå åt till en så ovidkommande sak som städning! Tid när jag kan vara ute med vovvarna, sitta och surfa runt på nätet eller plåga er med blogginlägg! Så om mina inlägg blir tunnare och tunnare är det ASP’s fel…

Usch… vill inte. Men måste väl, för ungarnas skull.
//Libellule

Stå upp-komikern Magnus Betnér hade en föreställning i Örebro igår kväll. I publiken befann sig en ”psykiskt sjuk” man, som mitt under showen reste sig och gick, för att en stund senare komma tillbaka in i salongen och tyvärr börja ”uppträda störande” (DN080427).

Efter showen önskade mannen prata med Magnus Betnér, som, enligt egen utsago, alltid är mån om att finnas till hands för sin publik, och alltså gick för att träffa mannen. Tyvärr uppstod handgemäng dem emellan, enligt DN orsakat av den ”psykiskt sjuke” mannen.

Det är ju mycket tragiskt att mannen från publiken inte med ord lyckades förmedla sitt budskap till Betnér, men något jag faktiskt finner ännu mer tragiskt är komikerns uttalande efteråt:

”Hade jag vetat att det var en psykiskt sjuk man som ville prata med mig så hade jag inte gått ner.” (DN080427)

Är det så samhället ser på oss? Att vi inte ens är värda att prata med? Att det är onödigt och överflödigt att träffa oss och höra våra åsikter? Dessutom får hans uttalande stå okommenterat i DN, vilket jag tolkar som tyst samförstånd.

Inte för att jag på något sätt vill försvara ett våldsamt beteende, men att uttala sig så kränkande om oss tycker jag nästan är ännu värre. Man kan ju börja undra vad den så kallade ”komikern” sagt under showens gång som gjort ”den psykiskt sjuke” mannen så förbannad. Han kanske behövde få en markering.
//Libellule

Jag har redan två, men vill ha en tredje. Har träffat på en grå-vit skönhet som jag bara inte kan få ur tankarna.

Jag pratar hund, förstås. Whippet – sådana där magra stackare som folk inte tror får nog med mat av sina ägare. De där som springer i mellan 50-60 km/h om de får något att jaga.

Det är en underbar hundras som ofta syns i plural, antagligen för att de är så lättsamma att ha att göra med. Ofta tror folk att race-hundar är hetsiga och oroliga av sig, men det stämmer absolut inte in på whippets.

Men jag vet hur min familj skulle reagera om jag kom hem med en tredje… Jag är medveten om att det antagligen är hypomanin som styr över mitt liv just nu, och jag försöker kämpa emot allt jag kan. Men av erfarenhet vet jag också att hypo-jaget är starkare än realist-jaget, så om jag får minsta chans att ta hem den där valpen, kommer jag antagligen göra det. Att sedan alla mina närmaste kommer bli vansinniga på mig får ordna sig på något sätt. Jag kan ju alltid skylla på att jag är galen… och har papper på det, dessutom!

Och så har det hänt något smått enastående idag. Jag har städat! Tösen ska få en kompis som sover över, så då kände jag mig tvungen att röja av golven och dammtorka. Jag törs inte berätta hur länge sedan det var jag gjorde det sist, men jag känner mig mäkta stolt!

Jag kan inte låta bli att visa er ett par bilder på mina två guldgossar:
<a
</a

Jag tror på babian-effekten, som innebär att om vi tvingar apdjur att bo för nära varandra, typ zoo, så kommer de små liven att bli sexfixerade. Någonting liknande har hänt oss människor. Med rätt person, på rätt tid och plats kan sex vara en medryckande och vederkvickande umgängesform, men i fel sammanhang kan blotta tanken vara kväljande. Och som Du påpekar “it’s all over the place”.

Ett par välputsade skor gör sig utmärkt i garderoben, men varken på huvudkudden eller tallriken.

För att vara värt något förutsätter sex en närhet, som i sig förutsätter en sorts inre lugn. Man leker trots allt med elden, och då bör man ha en mycket god hum om vad man håller på med, och vilka som är inblandade.

Vår kultur gör oss sexfixerade, och våra media exploaterar detta tröttsamma tillstånd genom att dränka oss i anspelningar på sexualitet långt bortom vår förmåga att njuta eller ens vara intresserade.

Gör en plats för den fysiska kärleken, men bygg en mur av eld omkring den!
//Amplitud

Överallt nuförtiden kan man läsa om sex. I alla dess former. Tidningarna, i synnerhet kvällsupplagorna, är fullmatade av sexprat och tips på hur man får ett bättre kärleksliv. Det verkar som om hela livet borde cirkla runt erotik, som om det är det viktigaste av allt för att människan ska må bra, och om man inte har ett välfungerande sexliv, måste man genast göra något åt det.

Jag själv står lite vid sidan av och betraktar dessa sexdiskussioner med mild avsmak. Jag tycker att de pratar sönder ämnet, det finns inte längre någon spänning över det, inget extraordinärt… Och det är ju precis det sexlivet behöver – känslan av att man gör något utöver det vardagliga, något med lite extra krydda. Men som det är nu blir det ju bara Aromat av alltihop.

Dock måste jag nog erkänna att jag också känner ett uns bitterhet över att jag har svårt att vara nära någon annan. Jag är fortfarande ung, men ofta känns det som om erotik är ett passerat kapitel för min del, eftersom jag inte har den mentala kraft som behövs. En liten tröst är ju att jag inte verkar vara den enda ”icke-friska” som har svårt med närhet. Men är det någon som har hittat tillbaka till ett fungerande samliv? Tips på hur man gör mottas gärna…
//Libellule

Sitter och läser om en bok som utkom 1982, vars titel översatt till svenska blir ungefär: ”Självmord – en väghandledning”. Boken såldes i över 100 000 exemplar och finns översatt till sex språk.

På grund av sitt innehåll blev boken, nio år efter att den kommit ut, bannlyst i Frankrike, där den först utgavs. Det blev förbjudet att sälja boken och anledningen till detta var bland annat på grund av dess detaljerade beskrivningar av olika sätt att begå självmord, men också för att den hävdade varje individs rätt till att bestämma över sitt eget liv och när det ska ta slut. De som motsatte sig bokens bannlysning, menade att den helt enkelt hävde det tabu som alltid legat runt ett mycket känsligt ämne.

Rent spontant reagerar jag förstås emot det faktum att böcker fortfarande idag kan bannlysas. Men när jag tänker efter lite mer, börjar jag känna att en bok med ett sådant innehåll kanske ändå ligger utanför gränsen till var vår tryckfrihet bör gå. För om man redan balanserar på en tråd, och sedan får en sådan bok i sin hand… tja, vad som händer då är ju ganska lätt att räkna ut.

Och då når vi ju in till själva kärnan i problemet: är det vår medfödda skyldighet att kämpa vidare tills Ödet hämtar oss, hur långt lidande vi än måste utstå på vägen, eller har vi rätt att bestämma över vårt eget liv, och därmed över vår egen död? Under min senaste depression var jag förstås en stark förespråkare för vår egen bestämmanderätt, men nu inser jag att så länge det finns någon på denna jord som vi älskar, har vi avsagt oss den rätten. Att älska innebär en skyldighet att stanna.
//Libellule

Det är rätt lustigt faktiskt. Häromdagen gick jag och funderade över fenomenet Internet, och undrade i mitt stilla sinne om det inte kan bli fullt någon gång. Men ganska snart slog jag bort tanken, och kunde inte låta bli att idiotförklara mig själv som funderade över något så korkat.

Men idag pratas det om det i Aftonbladet. Telekomjätten AT&T hävdar att den kraftiga tillväxttakten i bredbandstrafik kan göra att internet slår i taket redan 2010.

-Om tre år kommer 20 typiska hushåll att generera mer trafik än vad hela internet gör idag.

Det uttalandet (hur ofattbart det än låter) gjorde Jim Cicconi, vd för den amerikanska telekomjätten, och priset för att betala en utbyggnad av nätet som skulle klara av den globala efterfrågan kommer vara 130 miljarder dollar.

Men är det verkligen värt detta? Vad skulle man inte kunna göra med en sådan summa pengar? Hur många människoliv skulle man inte kunna rädda från svältdöden i u-länderna? Det värsta är att det kommer inte råda någon tvekan om vilket man skulle välja att satsa pengarna på. I-ländernas teknik kommer alltid värderas högre än u-ländernas människor.

Min åsikt är att Internet inte är värt pengarna, för trots allt är det mest till för underhållning. Ända fram till min generation (70-talisterna), har vi klarat oss utan webben, och vi skulle göra det igen. Fast då blir det ju inget mer bloggande…
//Libellule

Äntligen tycks våren vara här, och alla njuter av den efterlängtade solen. Jag satt länge idag mitt ute i skogen och njöt av fågelkvittret och solens ljus mot trädstammarna. Jag satt där ensam, som alltid (om man inte räknar med hundarna), men jag mår ofta mycket bättre av att vara själv än tillsammans med någon. Umgänge ställer krav på mig som jag inte kan leva upp till, och det är väl där någonstans som gränsen mellan friskhet och sjukdom går.

När jag är ensam får hjärnan vila – när jag umgås måste tankemaskineriet hela tiden mala på för att klara av det sociala sampelet. Och det brukar inte behövas speciellt lång tid innan det hamnar grus i maskineriet. Ett par timmar, är vad jag orkar. Så även om jag njuter av solen, så lyser vårkänslorna med sin frånvaro. Jag blir lite orolig när jag tänker på en framtid i evig ensamhet, men försöker slå det ifrån mig. Det får bli ett senare problem.

I Stockholm i sommar ska det tydligen bli vattenkrig mellan Nord och Syd, och tänk den som kunde vara med… Just den dagen skulle jag vilja vara bosatt i vår vackra huvudstad och jag hoppas det blir en så trevlig tillställning som initiativtagarna hoppas på. Någon som anmält sig? Det handlar visst redan om tusentals.

Men så har människans egoism slagit till än en gång. Det kan tydligen inte gå en endaste dag utan att vår sanna natur måste kastas rätt i ansiktet på oss… DN rapporterar om hur en vårdare vid flera tillfällen sexuellt utnyttjat en kvinnlig psykpatient. Han ska ställas inför domstol imorgon. Må rättvisa skipas.
//Libellule