Imorgon ska jag börja arbeta 25%. Åtminstone enligt planeringen. Men jag har ingen aning om hur det kommer fungera… fasar inför själva tanken.
Träffade terran idag, och hon tyckte inte jag verkade tillräckligt stark för att börja jobba. Tack, typ… Är det vad som kallas lyckospark?
//Libellule
Igår på TV4 visade Kalla Fakta ett reportage om unga tjejer som medicineras mot självskadebeteende, utan bevis för att psykofarmaka hjälper. Det som sägs ha bäst effekt är terapi, och då i synnerhet DBT, men alltför få unga ges denna behandling.
De gav också siffror som visar på en kraftig uppgång av ungas användning av psykofarmaka mellan år 2000 och 2007. Hos tjejer och killar i åldern 10-19 år ser siffrorna ut som följer:
Förskrivning av bensodiazepiner har ökat med hela 78%!!
Neuroleptika har ökat med 136%.
Antidepressiva har ökat med 125%.
Jag ser detta som mycket tragiska siffror, vare sig man är för eller emot medicinering av unga. Antingen har vi fått en samhälle där våra ungdomar mår så mycket sämre än förut, eller så försöker vården medicinera bort sitt ansvar att ge korrekt terapi.
Men i slutänden handlar det förstås ännu en gång om resurser, så de vi egentligen borde vända vår ilska mot är nog ändå politikerna. Jag tror att vårdpersonalen gör vad de kan för att upprätthålla en god kvalité, även om det alltid kommer finnas skrämmande fallbeskrivningar som den vi fick igår på TV4.
Eller kan det vara så att ungdomar söker hjälp snabbare nu än förut? Har det gått trend i att må psykiskt dåligt? Kan unga trigga varandra att självskada? Oj, nu trampar jag nog på många tår, men jag kan inte låta bli att undra.
Som vanligt ställer jag frågor som är omöjliga att besvara, och det enda vi kan hoppas är att åtminstone några landstingspolitiker fick sig en tankeställare av Kalla Faktas reportage.
Nu har bloggen varit igång ett litet tag. Det är skönt att skriva, det lättar lite på trycket i skallen, och alla de där orden som skramlar runt därinne hittar äntligen en väg ut.
Jag är väldigt glad över att jag fick in sidan som länk på Viska, forumet för människor med schizofreni, och jag hoppas att några av er som finns där har tittat in till bloggen.
Men tyvärr har jag bara fått respons från två personer än. Visserligen är dessa två värda lika mycket som minst fyra, eftersom deras inlägg alltid håller högsta kvalité, men jag önskar att fler hörde av sig.
För att underlätta möjligheten att skriva kommentarer, har jag valt att ta bort kravet om registrering på bloggsida.se. Kanske är det något som legat i vägen för er vilja att kommentera och delta i diskussionerna.
Fast jag tror också, och hoppas på, att det finns många som läser även om de inte svarar. Det beror säkert på flera faktorer, men de viktigaste är nog: 1) det finns så enormt många bra internetsidor att ägna sin tid åt, 2) vi som lever med psykisk sjukdom har inte alltid den kraft som behövs för att orka engagera oss.
Det enda jag önskar är att få veta om det verkligen finns någon därute som läser vad jag skriver. Jag kräver inga åsikter eller långa utläggningar, bara ett litet ”Jag läser”… Antingen som kommentar på sidan eller som mail (libellule@mail.com). Så att jag vet om det är värt mödan att fortsätta.
Så börjar den ryska domedagssekten ge vika och komma upp ur den grotta de befunnit sig i sedan oktober. Och på uppmaning av vem? Jo, av självaste sektledaren, Pjotr Kuznetsov.
Enligt Expressen den 29/3, har Kuznetsov under flera års tid lidit av schizofreni och behandlas nu på en psykiatrisk avdelning. Men igår kväll ska han ha fått lämna avdelningen för att ta kontakt med sina sektmedlemmar och via ventilationsröret uppmana dem att komma ut ur grottan.
Ett litet ljus i den annars så nattsvarta mediala bevakningen av människor som lider av psykisk sjukdom. Att visa att även en psykiskt sjuk människa ibland kan föregå med gott exempel – fantastiskt! Sånt vill vi ha mer av!
//Libellule
Idag (080329) lägger Expressen fram nya uppgifter om Louises pappa och hans mentala hälsa. Enligt artikeln misstänks det nu att hans problematik snarare var orsakad av nedsatt blodflöde i hjärnan, vilket sägs kunna påverka hans impulskontroll. Således är det nu möjligt att han inte längre kommer klassas som psykiskt sjuk.
I Expressen framkommer det också att den diagnos han tidigare fått är Borderline Personlighetsstörning. Oj, oj, alltså… Vilka associationer kommer gemene man nu få av BPS? Har inte diagnosen redan ett tillräckligt dåligt rykte? Och är det verkligen nödvändigt att skriva det i tidningen?
Nog är det viktigt med massmedial öppenhet, men jag kunde inte låta bli att hoppa högt när jag läste ordet ”Borderline” i samband med Louises pappa. Jag tror risken är stor att människor nu sätter denna diagnos i direkt samband med misshandel, pedofili och total brist på medmänsklighet och ansvarskänsla. Och det är ju INTE den sanna bilden av Borderline!
//Libellule
Ingrid Carlberg är aktuell med sin bok ”Pillret”, som idag 29 mars kommenteras i NWT. Det verkar vara en ytterst läsvärd bok, vilken tar upp frågeställningar om DSM och medicinering som jag själv länge haft.
Hon inleder med att reda ut bakgrunden till konflikten mellan medicinering och terapi, mellan ”piller och prat”. De två föregångarna är Emil Kraepelin, som förespråkade medicinering, och Sigmund Freud, som helst ville behandla patienter med terapi. Anledningen till de två skilda synsätten var åsikten om orsaken till psykiska problem; Kreapelin ansåg att orsaken låg i ”biologiska maskinfel”, medan Freud ansåg dem vara reaktioner på olika livserfarenheter.
Freuds teori var länge dominerande inom svensk vård, men under senare årtionden har ”den biologiska skolan” (medicineringsteorin) gått om, mycket tack vare läkemedelsbolagen som i det fördolda har marknadsfört sig genom att sponsra föreläsningar, rapporter, kurser och bokprojekt.
Så sent som i början av 70-talet ansåg många att det var ytterst tveksamt om läkemedelsbolag skulle tillåtas tjäna pengar på sjuka, men i början av 90-talet fick marknadskrafterna en starkare ställning, ”den svenska fanan skulle tvättas ren från stämpeln ‘läkemedelsfientlig’ ”, och visst skulle läkemedelsbolagen få ”tjäna stålar”! (NWT)
Samtidigt uvecklades allas vår bibel – den famösa DSM, denna amerikanska sjukdomsmanual varefter vi alla nu bedöms. Nya tillstånd ”upptäcks” hela tiden, och antalet diagnoser ökar i takt med preparaten för att bota dem. En naturlig följd till detta är förstås att läkemedelsbolagens marknad konstant ökar (NWT).
Det mest skrämmande i kråksången är att själva begreppet KBT har lanserats av läkemedelsbolaget Ciba-Geigy. Detta kan ju tänkas motsäga teorin om konflikten mellan medicinering och terapi, men pionjärerna inom KBT utgick också från DSM-manualen och var inte alls så negativa till medicinering som Freudianerna. Således skapades ett ”partnerskap” mellan de två skolorna (NWT). Och vilket läkemedelsbolag tjänar inte på det?
Carlberg undviker att ta ställning för eller emot något, utan håller sig i ett neutralt ingenmans-land. Till exempel lyfter hon fram positiva sidor av medicinering, men påminner också om att ”starka krafter verkar för att öka populariteten hos läkemedlen och tona ned biverkningar” (NWT).
Jag ser mycket fram emot att läsa denna bok, som märkligt nog dyker upp just när jag själv befinner mig i en rebellfas. Jag rebellerar mot min, som jag anser, alltför tunga medicinering. Jag rebellerar mot min diagnos, som ju förstås grundas på ett antal DSM-frågor och läkarobservationer. Visst, jag inser själv att jag är lite udda, men jag vill ha ett blodprov som visar om jag verkligen är så udda att jag kan anses sjuk! Jag vill vara säker på att jag inte är en av dem som oskyldigt offras i läkemedelsbolagens käftar!
//Libellule
Nu är det dags för det Testet med stort T… Elddopet. Nu är det upp till bevis, hur stark är du egentligen?
Idag lördag uppmanas svenska folket att släcka alla lampor mellan klockan 20 och 21, detta för att sänka den skenande elförbrukningen. Dock har intresset från svenska kommuner att anta utmaningen, inte varit speciellt stort, men i Danmark är detta en stor grej, och där slocknar ikväll stora delar av landet (DN 080329).
Det är Elledning.se som vill följa Sydneys exempel, där två miljoner människor den siste mars förra året släckte sina lampor under en timme. Resultatet blev att den minskade mängden av växthusgas motsvarade närmare 50 000 bilars utsläpp under ett helt år (NWT 080329).
Inte illa. Tänk att så lite kan göra så mycket…
Men hur blir det att sitta en timme i mörker om man inte mår bra? Tja, man kan ju alltid tända stearinljus, men ändå… För mig ter det sig mest som en spöktimme, eller rentav psykostimme, utan ljus och helst också utan dator och TV. Men musik måste man väl ändå få lyssna på?
Så hur fördriver man en timme i mörker? Spela familjespel i skenet av stearinljus? Eller blir det så att man med bultande hjärta går fram och tillbaka och väntar på att minuterna ska släpa sig fram?
Själv vet jag inte ens om jag kommer klara av att släcka lamporna. Just nu känns det väldigt tveksamt. Bara ytterligare en anledning att känna sig svag och misslyckad. Men jag hoppas det finns andra därute som är starkare än mig.
//Libellule
Belgrads internationella flygplats, november 1989
Till V
Håll om mig hårt,
Krama mig tills jag går sönder!
För om Du älskar mig
Så gör det ingenting i fall jag dör…
//Amplitud
Ha! Jag visste väl det! Dagliga promenader är bra för den mentala hälsan (Expressen 080328).
Jag är en stark motståndare till jogging, spinning, work-out, cykling… you name it! Jag avskyr all motion där man måste ta i så mycket att ens tankeverksamhet påverkas. Jag vill kunna gå runt och smådrömma, låta tankarna flyga fritt från det ena till det andra, och vem klarar det om man samtidigt ska hålla koll på joggingpulsen?
Och nu står det i tidningen, och allt som står i tidningen är ju sant… Men nu handlar det ju inte om en promenad till macken och tillbaks, såvida inte macken ligger ungefär en timme bort, utan om man ska uppnå den rekommenderade dosen daglig motion, ska man gå omkring 10 000 steg, eller cirka 1 timme och 20 minuter.
Tydligen ska promenader ha positiv effekt på den mentala hälsan redan efter ett par dagar.
//Libellule
Louise från Vetlanda fick under flera års tid leva med sin pappa, som ständigt utnyttjade henne sexuellt. Han är för närvarande intagen för rättspsykiatrisk vård, men enligt DN idag den 28 mars har SVT kommit med uppgiften att han nu är friskförklarad.
Nu är ju jag långt ifrån att vara psykiatriker eller ens speciellt kunnig inom området, men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: ”Om man utnyttjar sin dotter under flera års tid, har man inte då en ganska allvarlig psykisk störning som borde kräva många års behandling för att bota?”
Här är vi många som sitter med livslånga diagnoser, vilka kanske aldrig ens kommer ifrågasättas av våra läkare, och de flesta av oss har aldrig någonsin skadat en enda människa, förutom oss själva. Hur kan en person som så totalt förstört livet för ett barn, plötsligt anses botad? Eller var det kanske drogerna som ställde till det i skallen på honom, och vad säger då det om psykiatrins förmåga att ställa korrekta diagnoser?
//Libellule