Ingrid Carlberg är aktuell med sin bok ”Pillret”, som idag 29 mars kommenteras i NWT. Det verkar vara en ytterst läsvärd bok, vilken tar upp frågeställningar om DSM och medicinering som jag själv länge haft.
Hon inleder med att reda ut bakgrunden till konflikten mellan medicinering och terapi, mellan ”piller och prat”. De två föregångarna är Emil Kraepelin, som förespråkade medicinering, och Sigmund Freud, som helst ville behandla patienter med terapi. Anledningen till de två skilda synsätten var åsikten om orsaken till psykiska problem; Kreapelin ansåg att orsaken låg i ”biologiska maskinfel”, medan Freud ansåg dem vara reaktioner på olika livserfarenheter.
Freuds teori var länge dominerande inom svensk vård, men under senare årtionden har ”den biologiska skolan” (medicineringsteorin) gått om, mycket tack vare läkemedelsbolagen som i det fördolda har marknadsfört sig genom att sponsra föreläsningar, rapporter, kurser och bokprojekt.
Så sent som i början av 70-talet ansåg många att det var ytterst tveksamt om läkemedelsbolag skulle tillåtas tjäna pengar på sjuka, men i början av 90-talet fick marknadskrafterna en starkare ställning, ”den svenska fanan skulle tvättas ren från stämpeln ‘läkemedelsfientlig’ ”, och visst skulle läkemedelsbolagen få ”tjäna stålar”! (NWT)
Samtidigt uvecklades allas vår bibel – den famösa DSM, denna amerikanska sjukdomsmanual varefter vi alla nu bedöms. Nya tillstånd ”upptäcks” hela tiden, och antalet diagnoser ökar i takt med preparaten för att bota dem. En naturlig följd till detta är förstås att läkemedelsbolagens marknad konstant ökar (NWT).
Det mest skrämmande i kråksången är att själva begreppet KBT har lanserats av läkemedelsbolaget Ciba-Geigy. Detta kan ju tänkas motsäga teorin om konflikten mellan medicinering och terapi, men pionjärerna inom KBT utgick också från DSM-manualen och var inte alls så negativa till medicinering som Freudianerna. Således skapades ett ”partnerskap” mellan de två skolorna (NWT). Och vilket läkemedelsbolag tjänar inte på det?
Carlberg undviker att ta ställning för eller emot något, utan håller sig i ett neutralt ingenmans-land. Till exempel lyfter hon fram positiva sidor av medicinering, men påminner också om att ”starka krafter verkar för att öka populariteten hos läkemedlen och tona ned biverkningar” (NWT).
Jag ser mycket fram emot att läsa denna bok, som märkligt nog dyker upp just när jag själv befinner mig i en rebellfas. Jag rebellerar mot min, som jag anser, alltför tunga medicinering. Jag rebellerar mot min diagnos, som ju förstås grundas på ett antal DSM-frågor och läkarobservationer. Visst, jag inser själv att jag är lite udda, men jag vill ha ett blodprov som visar om jag verkligen är så udda att jag kan anses sjuk! Jag vill vara säker på att jag inte är en av dem som oskyldigt offras i läkemedelsbolagens käftar!
//Libellule