Vill bara önska er en God Helg. Jag hoppas den blir trivsam med lagom mycket mat och lagom mycket familj… Själv tillbringar jag den i mitt lugna hem, förutom själva julafton, då det förstås blir traditionellt julbord och julklappsutdelning.
Har just översatt en text om Derealisation som ligger på Wikipedia. Blev tillfrågad av Admin på ett forum att göra det.
Det var roligt att göra något värdefullt för första gången på länge. Ett tankearbete. Och det roligaste av allt var att jag kunde koncentrera mig på uppgiften, för det var längesedan jag verkligen kunde fokusera på något. Så det bevisar nog att om bara uppgiften är tillräckligt intressant, så KAN jag. Synd bara att det är så få saker som verkligen intresserar mig…
”Hey, du har en utmärkelse i min blogg att hämta..” Var inne som hastigast (har alltid tidspress nuförtiden när jag är uppkopplad), men fann inget. Har du en liten ledtrad att ge?
… är anledningen till att det tar sa lang tid att fixa uppkopplingen. Har just nu inte mycket gott att säga om dem, men de gör säkert allt de kan… De ska tydligen ordna nya ledningar pa nagot mystiskt vis.
Usch, har fortfarande ingen uppkoppling, jag lyckas snika mig till en timme här och där. Skriver just nu pa syrrans tyska tangentbord som har bokstäverna huller om buller, och saknar en och annan bokstav.
Jag har börjat bo in mig ordentligt annars. Trivs bra, precis som barnen och hundarna. Fast de har inte sagt nogot, i och för sig.
Nytt pa fronten är annars att jag är urförbannad pa hundkursen jag gatt. De försöker kräva mig pa tvatusen extra, för en kurs de sa skulle kosta 1000 kr. Det var i augusti, jag betalade kursavgiften, men nu kommer de och vill ha tvatusen till. Jag bestrider fakturan varenda gang jag far den, och om de inte ger sig tänker jag polisanmäla dem för luftfaktura.
Min terapeut är orolig för att jag börjar bli psykotisk igen, bara för att jag börjat få tillbaka mina religiösa grubblerier. Jag blir lite irriterad, faktiskt, för att grubbla över religiösa frågeställningar är väl egentligen ganska normalt. Vad är det annars alla präster ägnar sig åt? Och de anklagas väl knappast för att vara psykotiska?
Jag har sedan länge följt tron att den gud som skapade denna värld är ond. Ond därför att vi inte hör hemma här, utan borde befinna oss i någon annan sfär där ingen lider. Ormen i paradiset är den som försöker upplysa oss om att vi hamnat i helt fel spår, och måste lägga om växel. Problemet för oss är att vi hela tiden reinkarneras tillbaka till denna falska verklighet tills vi lärt oss leva rätt, och får lov att lämna detta ekorrhjul.
Förra veckan hade jag möte med min arbetsgivare, läkare och handläggare från Försäkringskassan. Syftet var förstås att utreda min arbetskapacitet. Jag hade varit lite orolig innan, för min läkare är väldigt duktig på att framhäva min enorma sjukdomsbild, och hon infriade alla förväntningar, så att säga.
Enligt henne bör jag vara helt sjukskriven i ytterligare ett halvår. Hon var mycket tydlig och bestämd mot handläggaren från FK, som nog läste chocken i mitt ansikte och tyckte lite synd om mig. Men hon opponerade sig inte utan lät läkaren råda.
Så nu står jag här, med ytterligare X antal tomma dagar framför mig som bara väntar på att bli använda till något vettigt, något kreativt. Min skaparglädje har dött för länge sedan, och jag lyckas inte blåsa liv i den igen. Är det inte typiskt… Medan man jobbar, då bara längtar man efter att få lite extra tid för att förverkliga sina drömmar. När man väl får all den där tiden – då vet man inte vad man ska göra utav den. Aldrig kan man ligga rätt i tid.
Chefen infriade också alla förväntningar, genom att omedelbart börja räkna på vilken månad vi befinner oss i om ett halvår, och vilka arbetsuppgifter jag då skulle kunna tänkas få. Och det var inte den där glada, välkomnande tonen, utan snarare ”vad fan ska jag hitta på då åt henne??” Precis så att man känner sig sådär lagomt användbar.
Nu har jag äntligen kommit in i mitt lilla radhus. Flytten i sig var en skräckupplevelse, och när söndag eftermiddag kom och jag hade burit kartonger sedan fredag lunch – då höll jag på att bryta ihop totalt. Tur nog svalde jag min stolthet och ringde på hjälp för att klara av sista vändan, men det gick formligen runt i huvudert på mig av trötthet och tidspress.
Nu försöker jag bara uppbåda kraft nog för att packa upp alla kartonger, och jag inser att jag nästan gjorde slut på all tillgänglig energi under flytten. Nu är jag nöjd om jag tar en kartong per dag, eller hänger en tavla per dag.
Men fortfarande har jag ingen nätuppkoppling eller fast telefon. Orkar inte riktigt ta tag i det nu, utan smyger mig in på jobbet efter att alla gått hem för att skriva ett par rader.
Ha det gott, alla!
Oj, vad långt det blir mellan inläggen… Vad pysslar jag med nu? Tja… det gamla vanliga, vuxendagis några dagar i veckan och sedan flyttpackning. På fredag sker det; flytten till världens häftigaste radhus! Jag räknar dagar och timmar!
Kampen för att fungera i en parrelation fortsätter. Det är enormt krävande, och jag känner hela tiden att jag inte når upp till förväntningarna. Men jag vill inte heller avbryta, för innerst inne vill jag ju inte vara ensam resten av livet.
Jag har bestämt mig för att ta ett break från studierna. Ska försöka hoppa på lite senare igen när det mer individuella arbetet kommer igång. Jag har helt enkelt inte koncentrationsförmågan längre – jag läser två rader och sedan är det stopp. Det är ett nederlag, för jag var ju så enormt motiverad för denna kurs, och lyckades tjata mig till av arbetsgivaren att sponsra den med 25% lön. Så när jag inte ens klarar något som jag har så starkt intresse av, då är det ILLA!
När jag har flyttat dröjer det nog ett tag innan jag får igång min uppkoppling, så risken är att det blir stendött här under en period. Jag hoppas att ni finns kvar när jag kommer igång igen. Kram på er!
Nu är jag på väg att ge upp allt jag velat satsa på. Jag klarar helt enkelt inte minsta lilla ansträngning, minsta lilla uppgift som kräver koncentration och viljestyrka.
Jag har gjort ett uppehåll i hundkursen som jag följt, och får hoppas på att jag fått nog ordning på mitt liv tills våren, så att jag är tillräckligt stark för att ta upp den igen.
Men det värsta av allt – jag tvivlar på att jag kommer klara av universitetskursen jag går. Förr hade jag en sådan enorm viljestyrka, klarade det jag bestämt mig för att klara (men jag blev ju aldrig mer än en medelmåttig student), nu bär allt mig emot. Tur i alla fall att jag inte tagit studielån.
//L
libellule